Ordens historia

Ordens historia i korthet

Davor Zovko StOffHGO

”Orden av Kaniker av den Heliga graven av Jerusalem” instiftades av Gottfrid av Bouillon år 1099. Orden som instiftades av Heliga gravens försvarare (som Gottfrid kallade sig själv hellre än Jerusalems konung), hade uppgift att försvara Kristi tomma grav, kristnas heligaste plats på Jorden samt att ombesörja gudstjänster vid själva Heliga graven. Orden bekräftades genom en bula av påven Kalisto II, år 1122.

Efter kristnas uttåg från det Heliga landet fortsatte den franciskanske custos av det Heliga landet att utnämna Riddare av den Heliga graven, alltid på själva Kristi grav. Till skillnad från Malteserorden, som i princip hade en välordnad militär organisation under hela sin historia, hade den Heliga gravens orden bara sporadiskt en enhetlig organisation och då i första hand i olika enstaka länder. Först 1847, när påven Pius IX förenade orden, fick orden en fast organisation. Innan dess var ordens ”medlemmar“ i regel aristokrater som på egen hand reste till det Heliga landet och blev vid Kristi grav dubbade till riddare genom beröring med svärd på axlarna.

Traditionellt anser man att Heliga gravens orden härstammar från Kanikerna av den Heliga graven samt från riddare som tillsammans med Kanikerna försvarade Kristi grav. Dock finner man att den tidigaste historiskt registrerade dubbning av en riddare skedde 1336 då Sachsaren Wilhelm von Bodensel blev dubbad. Dock hittar man i Williams dagbok uppgift om att han dubbades enligt ”gällande sed för dubbning av Heliga gravens riddare“ vilket vittnar om att dubbningar har genomförts även tidigare.

Att knäfalla vid Kristi grav och där bli dubbad till riddare betraktades av samtiden som den absoluta höjdpunkten på såväl den ridderliga karriären som på livets karriär i övrigt (Theutenberg 2006 och andra). Riddarväsendet i sig är starkt förbundet med just Kristi grav. Att vara en Heliga gravens riddare var en sällsynthet, eftersom riddarslagen endast kunde utdelas i Jerusalem på Kristi tomma grav. Under hela 1300-talet dubbades endast tjugotal riddare. Under hela 1400-talet dubbades fortfarande blott 633 riddare (Theutenberg 2006). År 1496 tog påven Alexander VI stormästarstolen för sig själv och kommande S:t Petri efterträdare och omvandlade orden till påvlig och hospitaliär riddarorden (van Duren 1995).

Under 1500-talet försökte belgiska och spanska kungar förena orden i en enhetlig organisation under eget beskydd och administration. Inget av dessa försök lyckades och orden blev inte förenad förrän den nämnda reorganisationen som Pius IX genomförde. Cardinale (1983) nämner att det är fascinerande att orden överlevde alla historiska strapatser.

Om detta ridderskaps värde vittnar även privilegier som antecknades 1553 av det Heliga landets custidias gvadian. Enligt dessa privilegier kunde Heliga gravens riddare bl a: ge förlåtelse åt fångar om de mötte dem på deras väg till avrättningsplats, nyttja Katolska kyrkans egendomar även om de var lekmän, vara befriade av alla skatteplikter, ta ner avrättade från galge och bevilja dem en kristen begravning, träda in i kyrkor till hästr samt kämpa mot otrogna (van Duren 1995). Dessa privilegier bekräftades av kommande påvar. Benedikt XIV (1740-1758) bekräftade alla de privilegier förutom den sistnämnda som togs bort av politiska skäl (van Duren 1995). Påven Benedikt XIV gav orden precedens över alla andra ordnar förutom den Gyllene skinnets orden.

”Orden av Kaniker av den Heliga graven” upphörde inte med kristnas uttåg ur det Heliga landet, utan fortsatte sin verksamhet i en rad av europeiska länder, bl a i Belgien, Italien, Frankrike, Polen, Kroatien och andra. På dessa traditioner uppbyggdes senare den Heliga gravens orden och dess nationella ståthållarskap.

År 1847 återupplivade påven Pius IX det latinska patriarkatet i Jerusalem. Orden fick nu en fast, centraltstyrd organisation med patriarken som stormästare. Den Helige påven Pius X omorganiserade orden åter år 1907. I sitt brev Quam multa, av den 3 maj 1907 förkunnade påven att han själv övertar ämbetet som ordens stormästare. Krav på adelskap avskaffades (förutom i de spanska ståthålarskapen) och Orden indelades i nationella ståthållarskap. Denna struktur bestod ända tills idag (Theutenberg 2007). Påven Benedikt XV behöll stormästarstolen för sig, likaså påven Pius XI fram till år 1928 då han utnämnde den latinske patriarken igen till ordens stormästare. Efter Stormästaren Luigi Barlassinas vädjan, utnämnde påven Pius XII en kardinal till ordens beskyddare, genom ett brev av den 16 juli 1940. Ordens högkvarter flyttades från Jerusalem till Vatikan (S:t Onofrio) (Theutenberg 2007). Orden har även ett representativt högkvarter, Palazzo della Rovere, belägen vid ingången till S:t Peterstorg. Sedan 1949 har orden status som juridisk person inom Kanonisk rätt, juridisk person inom Vatikanstaten samt inom internationell rätt (Stair Sainty 2000). Orden står under påvens direkta beskydd. Påven utnämner stormästaren från Kardinalkollegiet. Även om den Heliga stolen är ordens beskyddare har orden en egen styrelse (stormagistraten) under stormästaren samt egen konstitution. Idag är ordens stormästare kardinalen Edwin F. O’Brien.

Källor:

Cardinale, H. E. (1983). Orders of Knighthood, Awards and the Holy See. Gerrards Cross: Van Duren.

van Duren, P. B. (1995). Orders of Knighthood and of Merit. Gerrards Cross: Smythe.

Stair Sainty, G. (2000). The Equestrian Order of the holy Sepulchre of Jerusalem. http://www.chivalricorders.org

Theutenberg, B. (2006). Folkungar och korsriddare. Skara: Stiftshistoriska sällskap.

Theutenberg, B. (2007). Den Heliga gravens av Jerusalem riddarorden. I Traditio Melitensis Nr. 9. Åbo.